Om det är något jag hatar & älskar samtidigt så är det nog min iphone. Älskar den för alla dess funktioner, internet, kalender, kamera osv. Och för att folk kan ringa/smsa mig så klart. Samtidigt är det också det jag hatar. Folk kan nå mig i princip när de vill, dygnet runt. De flesta vet att man alltid har på sig mobilen med så svarar jag inte inom drygt en timme är det något fel. Jag är likadan, vet jag att Ken har telefonen på sig men inte svarar får jag panik, tänker bilolycka & de värsta grejerna! För jag vet att han alltid har på sig den. Utom på jobbet dvs, men då vet jag iallafall vart han är & varför han inte svarar.

 

Ibland vill jag bara stänga av den helt i några timmar eller dagar. Men det känns så fel, tänk om jobbet eller någon anhörig behöver nå mig, tänk om det händer något? Jag är katastroftänkaren nummer ett. Om det finns något som stressar mig så är det när telefonen ringer. Egentligen så vet jag inte varför. Men mycket är väl för innan jag hinner se vem som ringer så vet jag inte om det är något positivt eller negativt. Vet inte vad det skulle vara, men bara hela grejen att jag blir störd i min ensamhet (HAH!) Vill vara beredd liksom. Jag har en av mina favoritlåtar av La Coka nostra som ringsignal, men den är typ förstörd nu för varje gång jag hör början av låten hoppar hjärtat upp i halsgropen! 

 

Sms kan också vara jobbigt. Eller facebookmeddelanden! Innan jag hinner se vem som skrivit. Det värsta med fb är ju att det syns när man läst det. Sämsta ju?! Ibland vill jag ta tid på mig att svara så svarar inte direkt, men då ser det typ ut som att man dissar den som skrivit? Så jävla knepigt.

 

Nu precis innan jag skaffade min iphone 5 hade jag ju min gamla 4a som börjat stänga av sig i tid & otid. Ska jag vara ärlig kunde det vara skönt ibland. Kände mig dock ändå tvungen att skriva ut detta på fb + berätta för alla jag kände att den gör så ibland ifall de inte skulle få tag på mig direkt. För det är min skyldighet... Känns det som.

 

Tror det var skillnad när jag bodde hemma. Då hade vi ju hemtelefon, så där kunde jag nås om det inte gick på mobilen. Så därför behövde inte mobilen alltid vara igång. När hemtelefonen ringde var det inte alltid till mig dessutom. Jag blev aldrig stressad av den på det sättet som av mobilen. Samma sak när dörren plingade, händer det här i lägenheten utan att jag väntar någon öppnar jag typ inte! Vafan? Vi har titthål men de sitter för långt upp (eller så är det jag som är för långt ner). Kan inte släpa fram en pall & kika, det hade nog hörts utifrån. Kan även vara så att jag blir stressad eftersom jag sällan ser civiliserad ut när jag går hemma. Ingen BH, ibland inga byxor & håret uppe i en boll på huvudet. Man får inte plinga på utan att förvarna mig!! Siri är tvärtom, hon gillar när folk plingar på. Springer till dörren & blir nyfiken! Tur katt inte kan öppna dörrar, hon hade öppnat för vem som helst med två smekande händer.

 

Jag börjar nog bli lite paranoid. Eller?